Vi (många) som är singlar/ensamstående med barn, blir ofta lite utanför gemenskapen.
De som har familj/partner umgås allra helst med andra i samma tillstånd, dvs parmiddagar med andra par, fester med andra familjer, resor med andra familjer. Vi singlar blir som lite bortglömda i såna sammanhang. Jag vet inte om det beror på att vi blir femte hjulet? Är vi inte tillräckligt trevliga som vi är utan behöver vi en partner för att man ska kunna umgås med oss? Jag är ju liksom fortfarande jag, fast ensamstående.
Vi singlar klumpar oftast ihop oss i singelgrupper, men vad händer sen när man träffar nån? Jo, då glöms de andra singlarna bort och vi sällar oss till par-grupperna igen. Varför kan vi inte bara fortsätta umgås med den grupp "vi inte tillhör"?
Jag vill hemskt gärna ha kvar mina vänner som lever i en parrelation. Bara för att jag råkar va singel så ändras inte mitt sätt att se på livet eller mina intressen. Eller omvänt, skulle jag leva i en parrelation så har jag ju fortfarande samma intressen som mina singelvänner. Ok, jag erkänner att vissa intressen kanske faller bort så som "ragga på krogen". (ni som känner mig vet att jag inte är nån krogentjej så det där stämmer inte till hundra för mig)
Jag har pratat med flera singlar och dom flesta har liknande bekymmer så det är nog inte bara jag om gått och grubblat på varför det är så här uppdelat. "Singlar till höger - par till vänster."
Man umgås väl inte bara utifrån vilket civilstatus man har? Man har, förhoppningsvis, annat som är gemensamt. Vilket civiltillstånd man befinner sig i ska ju egentligen inte ha nån betydelse för vänskap.
